Samuraj med naginata.

Naginata (薙刀, 長刀, なぎなた) är benämningen på ett gammalt japanskt vapen bestående av en vass böjd klinga fäst på en lång stav. 長刀 är den tidigaste benämningen och betyder "långt svärd" och det vanligare 薙刀 betyder ordagrant "mejande svärd" efter de svepande rörelser som utmärker användandet av vapnet. なぎなた är fonetisk stavning och används att beteckna den moderna sportformen "Naginata". Skaftet på vapnet är ovalt och brukar vara mellan 1,2 och 2,4 meter och bladet mellan 30 och 60 cm. Vapnet har en motvikt i ena änden "ishizuki" som kan användas för att stöta och slå med och har ibland en parerplåt "tsuba" mellan stång och blad.^[1]

Historik |

Naginata dyker först upp i litteraturen år 934 i en kinesisk-japansk ordbok. Man spekulerar om vapnet utvecklats ur teboku eller om man bara experimenterat med ett svärd fäst på ett avbrutet spjut för att bekämpa kavalleri. Vapnet var mycket populärt under tusentalet och användes av fotsoldater. Vid den här tiden blev vapnet kraftigare, bättre balanserat samt smitt som ett japanskt samuraisvärd katana. Med vapnet kunde man hugga benen av en häst från ett relativt säkert avstånd samt nedgöra en rustningsbeklädd fallen ryttare med bakdelen av vapnet. Under 1400-talet blir bladen kortare men bredare och betydligt tyngre och blir ibland försett med en tsuba.^[1] I och med introduktionen av musköter i Japan och på grund av att man började slåss i tätare formationer med svärd och spjut försvann i stort sett bruket av naginata på slagfältet under 1500-talet.^[2]
Den kände samurajen Miyamoto Musashi beskriver nagintan som ett svårt vapen att hantera.^[3]

Kvinnor och naginata |

Onna Bugeisha Ishi-jo, Oboshi Yoshios hustru med naginta.

Bruket av naginata "naginatajutsu" dog inte helt ut utan ingick som en del av de stridskonster, sk Bugei Juhappan som en samurai förväntates behärska. Kvinnor av Samuraj-kastet förväntades också kunna försvara sig även om de inte deltog på slagfältet och här ansågs naginatajutsu särskilt effektivt som försvar av hemmet. Vapnet har ett övertag i duellerande mot svärd och i punktförsvar mot flera motståndare och neutraliserar till viss del en tänkt mans fysiska övertag mot en kvinna. När tiderna senare blev fredligare i Japan och samurajerna främst tränade för att återknyta till sin historia och för sin självutveckling fortsatte man lära ut naginatajutsu till kvinnor. Vapnet kom att bli något kortare och dekorationsmålas eftersom den ofta blev en bröllopsgåva. Speciella mycket korta naginata sk "ona-naginata" dök även upp. Mot slutet av samurai-väldet när många arbetslösa samurajer var tvungna att försörja sig på att slåss med trävapen inför publik, så kallad "gekiken kogyo", blev det populärt att låta en kvinna beväpnad med kusari-gama eller naginata ställa upp mot en man med svärd. Oftast avgick kvinnan med segern.^[4]

När samurai-eran var över 1868 systematiserades samurajernas stridskonster till idrotter tänkta att dana karaktären och stärka fysiken - så kallad gendai budo med Linggymnastiken som förebild. Naginatajutsu fortsatte att läras ut till kvinnor på flickskolor. I början brottades man med problemen att lära ut de komplicerade naginata-teknikerna en masse och bristen på dugliga instruktörer var uppenbar. I och med militariseringen av Japan ansåg man det dock vara viktigt att lära ut budo även till alla flickor och man började utarbeta sk "seitei naginata" - en av skolministeriet standardiserad och förenklad naginata. Fokus var även tävlingsinriktad fri fäktning mot annan naginata och inte som tidigare formträning mot svärd.^[1]

Modern naginata |

Studenter vid Kobe Shoin Kvinnouniversitet med modern rustning minus hjälm och handskar. Notera benskydd.

Bild från naginata-träning i Sverige.

Den form av naginata som tränas idag är huvudsakligen Atarashii Naginata, så kallad "ny naginata". Den är baserad på den form av naginata som utvecklades under 40-talet och som förbjöds i och med krigsslutet. För att betona avståndet från den militaristiska formen skrivs den moderna med hiragana なぎなた och man brukar inte använda ändelsen "-do". Vissa termer har även ändrats för att understryka den fredliga formen och man har gjort träningsvapnet lättare och minskat antalet träffområden. Träningen utförs i vit dräkt "keikogi" och vida svarta (eller mörkblå) byxor "hakama" och med en naginata med skaft i ek och blad av bambu. En naginata helt i ek används för avancerade former.

Liksom andra budoformer så använder man ett gradsystem inom naginata även om man inte tillämpar färgade bälten. Det finns sex elevgrader (6-1 kyu) och fem lärargrader (1-5 dan) och sedan tre mästargrader (shogo). Det finns även tre domargrader (3-1). När man har fjärde dan-graden tituleras man "sensei" och kan starta en egen dojo. Utanför Japan är man dock inte lika strikt med detta.

Det finns två tävlingsformer vilket den ena är "shiai", det vill säga fri fäktning mot en motståndare, och den andra är form "engi" när man tillsammans med en partner utför en form "shikake-ooji wasa" eller "kata". Shiai utförs alltid i rustning "bogu" som skyddar huvudet, halsen, bålen, händerna/handlederna, och smalbenen. I en shiai-tävling vinner den som först träffar motståndaren två gånger med rätt teknik, på rätt ställe och med rätt känsla. I engi tävlar man mot ett annat lag och domare avgör vem som utfört formen på bästa sätt. Det finns även en uppvisningsform kallad "rytmisk naginata" som utförs till musik. Naginata ingår tillsammans med kendo, judo, karate, kyudo, aikido, shorinjikempo, sumo och jukendo i det Japanska Budoförbundet. I Sverige organiseras naginatan av Svenska Kendoförbundet.

Utöver detta ingår naginataträning i gamla koryu-skolor, främst Tendo-ryu och Jikishinkage-ryu som båda specialiserat sig på detta vapen. Dessa har begränsad spridning utanför Japan men den förstnämnda tränas i liten utsträckning i Sverige.

Svensk naginata |

En svensk medeltida motsvarighet till naginata finns kallad glav, strids- eller stormlie. Den skiljer sig i smidet, infästningen och saknar dessutom motvikt i bakänden. Enligt ett svenskt uppslagsverk från 1885 ska en s.k. svärdstav ha använts på bronsåldern men det är svårt att avgöra hur det förhåller sig.^[5] Ett liknande vapen, hillebarden, fortsatte användas i sen tid, men tekniker hur den använts är bara bevarade i enkla texter.

Atarashii Naginata infördes i Sverige av Gunilla Hansson 1989 och 2005 fick sporten SM-status av Riksidrottsförbundet. Det arrangeras Europeiska mästerskap var annat år och Världsmästerskap var fjärde år. I EM tog Sverige silvermedalj 2008, samt brons 2014 och 2016. På VM har Sverige fjärdeplatser från VM i Bryssel 2007, VM i Himeji 2011, VM i Montreal 2015. Två personer i Sverige har lärargraden 5e dan (godan).^[6]

2014 gav Tendo-ryus soke (stilöverhuvud) tillstånd att lära ut Tendo Ryu naginatajutsu i Sverige.^[6]

I Sverige krävs tillstånd för att arrangera tävlings-, tränings- eller uppvisningsmatch.^[7]

Svenska mästare (shiai) |

• 2005, Mikael Sandqvist, Skellefteå


• 2006, Johan Östman, Uppsala


• 2007, Johan Östman, Uppsala


• 2008, Adam Laurila, Uppsala


• 2009, Adam Laurila, Uppsala


• 2010, Erik Klinthage, Uppsala


• 2011, Gitta Wilén, Stockholm


• 2014, Elin Sandqvist, Uppsala


• 2015, Philip Mattsson, Uppsala


• 2016, Elin Sandqvist, Uppsala


• 2017, Sophia Judkins, Uppsala


• 2018, Philip Mattsson, Uppsala

Klubbar i Sverige |

• 
  FSKA Naginata (Stockholm)


• KFUM-KFUK Uppsala Naginataklubb


• Umeå


• Shimbukan Skellefteå Naginata


• Bushido Luleå Budoklubb - Luleå Naginata

Referenser |

1. ^ [a b c] Bennet, A (2005). Naginata: The Definite Guide. KW publications ltd. ISBN 4-9901694-4-1 
   


2. 
   ^ Friday, K (2005). Budo Perspectives: Off the warpath. KW publications ltd. ISBN 4-9901694-3-3 
   


3. 
   ^ Musashi Miamoto. 五輪書, Go Rin No Sho. Olika förlag 
   


4. 
   ^ Amdur, E. Women Warriors of Japan. http://www.koryu.com/library/wwj1.html 
   


5. 
   ^ 2VittAH 30: 58
   


6. ^ [a b] http://stockholmkendo.se/naginata/
   


7. 
   ^ rkrattsdb.gov.se/SFSdoc/06/061006.PDF
   

Externa länkar |

• Svenska Budo- och Kampsportsförbundets naginatadel


• http://www.naginata.org/